Gråta över spilld mjölk.

Jaha och så hände det jag trodde bara hände på film. En gravid kvinna som gråter för ingenting.

Min make lagade oss middag igår och när jag sätter tänderna i maten upptäcker jag till min förvåning att det är curry i maten.

Sen jag blev gravid har jag fått äckel kräk känslor för curry. Vilket jag annars tycker är gott. Men alltså inte nu.

Men när jag då sitter där med currysmak i munnen börjar jag gråta. Hur kunde du?! Frågade jag snyftades mellan mina andningsbesvär. Sminket rinner från ögonen och mina kinder färgades svarta. Min älskade make hämtade mig näsdukar och kom och la en tröstande arm om mina axlar.

Efter några minuter var det hela över och jag försökte förklara att jag bara var trött och hungrig. Men i min mage växer vår son och jag misstänker att det var hans existens i min mage som gör att jag blev väldigt ledsen för curryn i maten.

Senare på kvällen skrattade vi båda gott åt denna incident. Och både jag och min man är säkra på att det kommer att komma flera gråtattacker som denna.

I don´t get it.

Jag och min mage i vecka 21. Det känns som om den är större än vad den ser ut. Jag sa till min kollega här om dagen. Snart kommer jag ligga här på kontoret som en strandad val och skrika: - Mata mig!

Är det bara jag.

Eller är det såhär att vara "tjock" om magen?

Jag känner mig jäkligt osmidig.

Från att vara jädrans smidig har jag nu gått och blivit totalt oböjbar. Att ta sig ut ur sängen är ju ett heltids jobb.

När jag fått i mig lite mat. Och då menar jag verkligen lite mat.

Ja då känner jag mig så full i magen att jag om jag skulle böja mig ner skulle få upp allt igen.

När jag gått några meter utanför dörren kommer flåset. Jag går där och flåsar och känner mig som om jag vore en kvinna som väger 200 kilo. Minst!

Och då hade jag bara för några månader sen jäkligt bra kondis.

När jag då ska beklaga mig inför mina medsystrar möter jag bra kommentarer som:

- Vänta du bara. Värre blir det.

Tack för den. Så jag kommer alltså dö på kuppen?

En annan sak jag tänkt på.

Männen jag möter säger nästan varje dag till mig:

- Alltså NU syns det verkligen på dig.

Första ggr var det ok. Men när man nu har gört det typ 3 ggr om dagen så kan jag inte annat än att säga:

- Ja och jag har inte växt ett skvatt sen igår. Och blänger surt. (Jag kan inte hjälpa det, skyller på hormoner.)

Fastän jag säkert gått upp minst ett halvt kilo under natten.

Kvinnorna där i mot. Dom försöker skrämma mig med en MASSA hudbrisningar, hänkpattar och förlossningar som slutat med att man har fått sytt ihop hela härligheten.

Jag lägger dövörat till och tänker bara på att det måste vara synd om dom som fått bristningar, hängpattar och måste sys.

OM jag skulle få bristningar får jag väl lasra bort det eller något.

OM jag skulle få hängpattar får jag väl operera mig.

OCH OM jag skulle behöva sys ihop. Ja lucky my man! ;)

Herregud. Jag har världen mest fantastiska mirakel i min mage.

Jag och min man har skapat oss en helt underbar son. Fastän jag inte mött honom ännu vet jag att han kommer att vara den pojken, killen, mannen jag och min man kommer att älska högre än jorden.

Trotts att jag har fått lasra magen, fått opererade bröst eller ett hopsytt kön.

Men varför denna besatthet om mig och min kropp?

Cravings...

Detta om cravings är ett återkommande ämne när man är gravid..

Jag får frågan nästan dagligen. - Vad är dina cravings?

Jo det ska jag tala om. Det är kokos i alla dess former. Vatten, glass, mat, själva nöten, kokosflarn, kokosbakelser & till och med så jag vill bada i kokos skum. Smörja benen med kokos är något jag gärna vill göra också.

Och sen så är det ju isvatten. Att då vårt kära LOKA har blandat vatten med smaken kokos gör mig som "kokosgalen" mer än lycklig.

Men hörrni. Kokos! Det är väl gott?!

Norrland och klänningar.

Sorry alla Norrlänningar, men jag gillar inte ert crib. Alltså jag gillar inte Norrland. Människorna som bor där är det inget fel på.
Men det är något med landskapet. Jag gillar det inte. Jag gillar skog och friluftsliv förvisso men det är det där med att det är sååååå långt ifrån... Ja ifrån vad. Jo Stockholm. Mitt hem. Mitt hjärta.



Men eftersom jag lyckats gifta mig med en man som har halva släkten i Norrland har jag ibland inte så mycket val att jag måste ta mig dit.



Nu har jag "klarat" mig i ett par år men för två veckor sedan föddes min mans brorsson och nu nalkas det dop!!!







Det har vart en hel del diskussioner om hur var och när.


Med tanke på att jag i sommar kommer vara höggravid är det inte en sån bra idé att sätta sig varelse på ett flyg eller i en bil.




Helst åker jag bil då jag inte är något stort fan av att flyga.


Men nu verkar det ändå som om dom kan lägga dopet lite tidigare så att vi kan åka upp.



Självklart i bil. Självklart kommer det ta oss 20 timmar med tanke på att det skall stoppas och tas kiss och sträcka på benen pauser titt som tätt.



Som vanligt blir jag väl den här märkvärdiga fjollträsk människan som skall ta in på flott hotell och dricka fina drinkar i hotell lobbyn


Men det skiter jag i. Ska jag upp till det där stället ska jag fan trivas så gott jag kan.


Men vi har ett problem. Det finns inga flotta hotell i Norrland. Inte i Luleå i alla fall.


Jag kollade nyss på nätet. Internet. För att se vad staden hade att erbjuda.


Hua. Bilderna gav mig inte hår resning direkt. I alla fall inte njutnings hår resning.



Fy fan.


Kommer säkert sluta med att jag sätter mannen på flyget och jag själv tar bilen hem efter en timme.



Men en sak hoppas jag att jag är klar med i alla fall. Klänningen. Kommer från Tyskland och jag hoppas innerligt att den passar när den väl kommer hem till mitt lilla hem om några dagar/veckor(?)..







Nu återstår skor. Fina skor! Min man och min son i magen skall inte behöva skämmas för sin fru/mamma. I alla fall inte på hur jag går klädd. Där i mot lär jag väll skämma ut mig när jag sitter stånkandes och stönandes och ber om att få åka heeeeem igen. ;)